Oroande

Idag är lillbruden 3 veckor. Det är tre veckor av konstant oro i princip. För är det en sak jag märkt med detta bebisliv så är det att man ständigt oroar sig.

-Är hon kall?
-Är hon varm?
-Har hon ätit tillräckligt?
-Ska hon vara så här slö?
-Går hon upp i vikt?
-Ska bajset se ut så här?
-Andas hon konstigt?

Herregud, man blir ju helt galen.

Men så tänkte jag på det igår, att under tiden jag går och oroar mig för allt så njuter Martin desto mer av bebistiden. Han jollrar och gullar och ser saligt lycklig ut när han är med vår dotter. Själv har jag ju henne vid min sida hela tiden, hon har ju de senaste veckorna legat vid mitt bröst i princip dygnet runt. Så minsta lilla avvikelse från det "normala" gör ju att jag blir orolig.

Nu har vi äntligen kunnat lägga ifrån oss henne ibland, så hon får sova i vagnen eller på soffan och då får jag möjlighet att "backa" och kanske kommer jag också kunna njuta lite mer av allt det fina och söta snart. Och inte bara oroa mig.

Världens vackraste barn (inte alls partisk.. ;))