När det ofattbara händer...

Fredagens hemskheter i Norge satte en dyster prägel på sista semesterdagarna. Det känns lite obetydligt att man klagar på att semestern är slut när sånt här händer. Jag lever, mina nära lever. Jag har ett jobb att gå till, jag har en fin sambo och en söt hund. Jag får bo mitt ibland de vackraste av platser. Men dysterheten sänker sig över mig. Det är då det är viktigt med närhet.

Vi människor behöver närhet. Även om vi är arga, sura och vill vara för oss själva är det närhet vi behöver. Med närhet och kramar och beröring förändras sinnesstämningen, den kan förstärkas men i slutändan mår vi bättre. Vi känner att vi inte är ensamma.

Krama varandra. Krama mig. Kram till dig.

Omvänd anorexi

Jag tror jag lider av nån slags omvänd anorexi, eller hur jag ska förklara det. Det är så att när jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser väl ganska så normal ut storleksmässigt. Att vågen skvallrar om nåt annat väljer jag liksom att förbise och tänker att i spegeln ser jag ju skaplig ut iaf. Låter ju som de vanliga anorektikerna, men i mitt fall är det liksom tvärtom. Jag är inte för smal, jag är för stor!

Kallduschen kommer när man får se ett foto av sig själv, eller flera foton från olika tillfällen. Och tänker: "Är jag verkligen så DÄR stor?" Och ja, det är jag nog tyvärr, för jag vet ju vad vågen säger och jag vet vad jeansen säger - eller snarare skriker - när jag försöker få igen den storlek jag en gång bar och kände mig snygg.

Så om sanningen ska fram så har jag lagt på mig alldeles för mycket de senaste åren. En gång i tiden tränade jag 5 dagar i veckan och hade en normalvikt, varken för smal eller för tjock. Men sen hände nåt och nu sitter jag här med min omvända anorexi och tänker att i spegeln ser jag ju ganska okej ut och så tar jag en kaka till... Hur är man funtad då?

Spegel spegel på väggen där...

Nu har även spegel, krokar och toalettrullehållare kommit upp.

Spegeln blev till slut en Hemnes från IKEA.

Det enda som saknas nu är en handduksstång där duschhanddukar kan torka. Vi har bara inte hittat the one...

Snopen semester

Vi åkte - trots förkylningar - iväg på semester. Målet var Köpenhamn och Take Thats Progress Live-konsert. Man kan säga att vi blev aningens snopna när vi stannade en taxi, hoppade in och sa att vi skulle till Parken och "Take That concert" och taxichauffören tittar på oss och säger: "No concert, it's cancelled."

Robbie Williams hade gått och blivit matförgiftad och semestern fick ett anti-klimax utan dess like. Nästan 80 mils bilresa och sen ingenting. Snopet var bara förnamnet.

Men vi fick ju se Tivoli och Nyhavn och Strøget och shoppa lite och äta gott och bara njuta, så helt bortkastad resa var det ju inte. Och så fick jag ju åka över Öresundsbron också.

Ett stopp i Gränna kändes som ett måste

Där uppe vid översta balkongen bodde vi.
Scandic Weber på Vesterbrogade. 

Vårt fantastiskt mysiga hotellrum på Scandic Weber.

Närmare än så här kom vi inte Take That. Ryktet gick att de övriga i gruppen åt middag här. 

Entrén till Tivoli

Min kompis på akvariet på Tivoli. En lustig liten filur. :)

Fullt med folk på Nyhavn

Öresundsbron

Sjuk

Efter måndagens fix och trix med diverse saker åkte jag på en dunderförkylning. M blev dålig redan i söndags när vi åkte hem och på måndag natt var det kört för mig också. Nu har vi legat nerbäddade båda två och varit allmänt ynkliga. Onödigt så här i semestertider kan tyckas...

Inredning

Var på IKEA i helgen och köpte ett badrumsskåp, Freden. Var även förbi Lundins säljlager i Valbo och köpte lite krukor och fuskväxter (dom har kanonbra fuskväxter).

Idag skruvade jag ihop skåpet och insåg att det saknades lite smått och gott. Åkte därför till Lokgården och hittade fina glasburkar att ha i hyllan. Köpte även handdukar på Gripsholm på Hjultorget.
Och nu var man fattig igen...  men jag har det fint iaf. :)

Färdig!

Så blev då soffan klar till sist. Tyg från IKEA. Kostnad blev väl inkl köp av soffa ca 500 kr. :-)

Driving home...

Idag åker vi till Gävle. Som jag sett fram mot den här trippen. Det var ca 2-3 månader sen jag var där sist. Konstigt egentligen hur saker och ting förändras. För ett år sen var jag i Gävle var och varannan helg, men sen jag träffade M har längtan till Gävle minskats och längtan att spendera helgerna med honom ökat. Ain't that a loving feeling...

Försökte förresten hitta ett lämpligt foto som symboliserade Gävle för mig, men insåg att jag inte har några miljöbilder därifrån. Bara massa festbilder... Det kanske det Gävle är för mig, festligheter. Haha :)

Wine o'clock

Ett glas rosé på altanen kl 17 - det är semester det.

Ett fungerande badrum

Så här vi då äntligen ett fungerande gästbadrum. Problemet är väl bara att nu är gästbadrummet finare än vårt badrum så nu vill man ju rusta uppe också! :)

Dörrar inåtvända

Dörrar normalläge

Toalett och litet handfat

Det saknas som synes lite inredning, men det tänkte vi fixa i helgen då ett besök på IKEA är inplanerat.

Bekräftelse

Jag följer ett antal bloggar. Det är Schulman-familjen (Alex, Amanda, Calle, Anitha), några vänners och sen har vi UnderbaraClara.

UnderbaraClara och jag är nog väldigt olika egentligen. Men jag gillar hennes blogg och hur hon resonerar. Ett inlägg hon skrev igår handlade om prat och bekräftelse. Hon menade på att det spelar ingen roll VAD man säger, utan ATT man säger nåt. Det handlar om bekräftelse.

Och det där är så sant. Hur många gånger har man inte undrat om nån är sur eller om det hänt nåt, för att nån inte säger nåt, att dom sitter och är tysta. Tystnaden föder en osäkerhet, en känsla av att nåt inte står rätt till. Och sen är det kanske inte så. Så prata hellre än knip käft. Jag är dålig på det själv, men försöker bli bättre.

Bekräfta varandra. Se den andra. Prata med varandra. Det gäller dig, det gäller mig, det gäller oss alla.

Möbelrust

Tog en tur till Falun och köpte denna snygga kökssoffa av ett trevligt äldre par. 300 kr var ju överkomligt. Nu ska det rustas upp och bli en vit soffa med en ny klädsel på dynan.

Bra semestersysselsättning!

Apropå Peace & Love...

Jag fick ju se min tonårsidol Jared Leto IRL igår. Storheten i det. Det går inte att beskriva.
Jag har ju sett honom en gång tidigare, då 30 Seconds To Mars var förband till Linkin Park i Globen 2007, men igår, det var magiskt!

30 Seconds To Mars @ Peace & Love 2011

Jared :)

M frågade om jag var femton år. Jag betedde mig tydligen som det. Och jaa, jag kände mig som femton..

Jag kommer ihåg hur jag och KW satt och drömde oss bort. Hur vi skulle åka till USA och träffa Jared och gifta oss med honom. Äkta tonårskärlek när den är som bäst (eller värst, beroende på hur man ser det).

Men gårdagen. Det var My So Called Life och jag var Angela Chase och han var Jordan Catalano. Well, at least in my dreams... :)

Mer kurbits!

Ok, det kanske går till överdrift nu. Men igår på Peace & Love i Borlänge kunde man få stämpel-tatueringar i form av kurbits. Och vem är jag att tacka nej till det?

Jag och fjortisarna... :P