Jag tror jag lider av nån slags omvänd anorexi, eller hur jag ska förklara det. Det är så att när jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser väl ganska så normal ut storleksmässigt. Att vågen skvallrar om nåt annat väljer jag liksom att förbise och tänker att i spegeln ser jag ju skaplig ut iaf. Låter ju som de vanliga anorektikerna, men i mitt fall är det liksom tvärtom. Jag är inte för smal, jag är för stor!
Kallduschen kommer när man får se ett foto av sig själv, eller flera foton från olika tillfällen. Och tänker: "Är jag verkligen så DÄR stor?" Och ja, det är jag nog tyvärr, för jag vet ju vad vågen säger och jag vet vad jeansen säger - eller snarare skriker - när jag försöker få igen den storlek jag en gång bar och kände mig snygg.
Så om sanningen ska fram så har jag lagt på mig alldeles för mycket de senaste åren. En gång i tiden tränade jag 5 dagar i veckan och hade en normalvikt, varken för smal eller för tjock. Men sen hände nåt och nu sitter jag här med min omvända anorexi och tänker att i spegeln ser jag ju ganska okej ut och så tar jag en kaka till... Hur är man funtad då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar