Satt och funderade på det här med digitala kanaler.
Jag har varit aktiv på Facebook sen några år tillbaka. Jag är ganska insatt i Facebook och dess förträffligheter. Som att t.ex. kunna hålla kontakt med sina vänner fastän man bor en bit ifrån dom. Många har dessutom utsett mig till nån slags Facebook-guru och det kan jag väl acceptera. Jag menar, har någon en fråga om Facebook kan jag oftast svara på den. Vet inte varför. För nån speciell expert anser jag mig inte vara, men det är väl logiskt uppbyggt och jag tänker logiskt.. kanske?
Bloggande har jag försökt mig på. Jag har haft en blogg som uppdaterats ibland, och med ibland menar jag var 3e månad typ. Men det har aldrig fastnat. Däremot läser jag många bloggar. Vissa har hängt kvar år efter år. ([el:sklingen], Alex Schulman, Calle Schulman, therese85). Andra har kommit till nu på senare tid (Amanda Schulman, Anitha International, Underbara Clara). Men nu försöker jag mig alltså på att skriva själv.
Twitter däremot har jag aldrig förstått mig på. Nu har jag gjort ett ärligt försök att fatta grejen. Mest för att jag känner att jag måste kunna och förstå det hela i min yrkesroll. Men sen läser jag Mårten Andersson tweet igår om att den största twittraren i Sverige har 20 000 följare medan i USA har den största 2 000 000. Att jag inte anammat twitter är jag alltså inte ensam om. Men jag försöker ändå fatta grejen och lite kul är det ju ändå att kunna följa vissa kändisars konversationer med varandra. För det kan man ju annars inte göra. Förtäckt skryt säger Magnus Betnér i ett svar till Mårten Andersson och jag är nog beredd att hålla med. Men ändå underhållande. Jag blir nog kvar på Twitter ett tag.
Sen får vi se vad som händer med denna blogg och vad den utvecklas till. Långa inlägg som dessa ska jag i vilket fall försöka undvika från och med NU!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar